Att förlora en av de närmsta man har kommer vara väldigt tufft för mig har jag insett nu. Tidigare har jag förlorat en barndomsvän i cancer för 4 år sen men efter det har jag inte förlorat någon nära tills nyligen. 12 juni somnade min älskade mormor in. Vi stod varandra väldigt nära och hade en väldigt speciell relation. Vi umgicks ofta, pratade i telefon ofta och en tid bodde jag även hos henne. Att förlora sitt eget kött och blod gör så otroligt ont i mig. Jag tänkte hela tiden: Jag är inte redo att förlora henne ännu, men blir man någonsin det? Jag ville att hon iallafall skulle överleva sommaren och få vara med på Zoey’s dop. Dalarna en sista gång. Men man kan inte få som man vill hela tiden och samtidigt är jag väldigt tacksam och glad att jag fick ta ut henne en sista gång,
Som min mamma sa: cancern tar oss alla till slut. Min mormor fick sitt cancer besked för några veckor sen och den helgen innan hon somnade in fick hon proppar/stroke/blödningar i hjärnan så det gick väldigt väldigt fort.
Det som är skönt att veta är att jag hann säga hejdå ordentligt, hon sa till mig senast dagen innan hon somnade in att hon älskar mig och jag hann säga det till henne också. Och även samma dag fick jag ett ordentligt avslut och jag tror att det är de som gör att jag ändå är på fötter idag (förutom mina barn jag måste ta hand om) . Dessutom vet jag att hon inte fick lida vilket också är lungnande. Jag behöver inte känna att jag har någon ånger alls gällande min mormor för jag gjorde allt jag kunde med och för henne. (Många känner ju oftast när ngn går bort: ja borde ringt oftare, borde träffat henne oftare osv) Torsdagen innan hann jag & min lilla familj till och med ta ut henne en sista gång på middag och lite spontan shopping.
Min mormor betyder väldigt mycket för mig och jag saknar henne enormt mycket. Det är en del av mig som saknas. Men våra minnen vi har tillsammans kommer vara med mig föralltid.
Jag lever för oss och våra minnen ❤️
Senaste kommentarer