Jag tror jag aldrig kommer vänja mig med att träffa mina barn varannan vecka. Det är tomt dom veckorna dom är hos sin pappa. Det är som att någon del av mig saknas. Så fort jag lämnat dom på söndagar går det några timmar sen saknar jag ihjäl mig och räknar ner dagarna tills nästa gång jag får ha dom hos mig. På den tiden jag hade dom på heltid tog man det lite för givet nästan, självklart uppskattade jag tiden med dom då också men då visste man att man varje kväll fick pussa dom godnatt och mysa med dom. Sen blev det som det blev och nu får man bara göra det varannan vecka. Dom veckor jag har barnen hos mig försöker jag verkligen uppskatta varje liten minut med dom, även dom dagar dom är lite bråkiga och griniga. Dom är bara barn och det spelar ingen roll hur mycket dom bråkar, det är värt varje minut att få vara med dom. Att få bli kallad mamma är en sån äta och jag är förevigt tacksam för mina två mirakel. Dom gör mig lycklig ända in i skälen. Varje dag utan dom saknar jag ihjäl mig och något är tomt. Jag har min nya man och våran hund som jag självklart uppskattar och dagarna utan barnen blir såklart lite bättre när jag har mannen och hunden vid min sida och i mitt liv. Jag kan bara inte rå för att livet ändå inte känns komplett utan barnen. Men när alla barnen är samlade hos mig och min kärlek och hunden, då är jag komplett. Jag är såklart glad för barnens skull när dom är med sin pappa för jag vet att dom har det bra då och det är såklart nyttigt för mig å min man å ha kvalitetstid också. Jag önskar bara att jag kunde få pussa mina barn godnatt varje kväll och ibland påminns jag om saknaden för mina barn extra mycket. Det bästa jag vet är när det blir mamma vecka och barnen springer fram o kramar mig å pussar mig å skriker mamma helt lyckligt. Det påminner mig om att jag verkligen är lyckligt lottad och det fyller hela min själ med lycka och kärlek. Tack mina älskade barn för att ni lärt mig vad oändlig kärlek är! ?
Senaste kommentarer