Ja, nu är det dags.
Nu har jag landat efter allt och behöver skriva av mig.
Jag och barnens pappa har separerat. Vi har inte separerat på grund av någon dålig händelse (otrohet etc) utan vi har separerat på grund av annat och vi båda var typ överens om att separera. Det här kan vara det jobbigaste jag har varit med om. Det är som en känslomässig berg och dalbana alltihop. Han är min bästa vän och min baby daddy och för det älskar jag honom och han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Det som gör allt extra jobbigt är all ångest och alla känslor som kommer i en sån här situation. Ångesten över att jag känner mig som världens sämsta mamma som har särat på en familj och gjort så att mina barn numera har två hem och inte träffar båda sina föräldrar varje dag. Ågren över att jag inte får sova med mina barn varje kväll & inte pussa dom godnatt varje kväll (FaceTime hjälper lite men inte helt). Känns som att en liten del av mitt hjärta har slitits bort. Jag har inte vågat eller velat släppa in dessa tankar tidigare, för det känns som att jag är trasig. Jag är inte hel utan mina barn och jag vet inte hur jag ska kunna bli det? Samtidigt försöker jag passa på att göra roliga saker jag mår bra av och umgås med nära/kära som gör mig glad för att inte låta ångesten ta över mitt liv och vardagen. Men känslan av att känna sig värdelös som mamma, kvinna och människa är inte roligt. Ångesten tar över alldeles för mycket. Alla tankar som snurrar i huvudet. Allt man borde/kunnat gjort annorlunda etc..
Jag ska självklart börja gå och prata med någon om allt, för denna gång tror jag inte att endast träning hjälper som terapi utan jag behöver typ bearbeta allt jag gått igenom senaste 10 åren typ.
Och ja jag vet, barnen mår bra om föräldrarna mår bra m.m…. men jag är ju lyckligast när jag är med mina barn.
Barnens pappa är världens finaste människa, man och pappa och som jag sa kommer han alltid ha en plats i mitt hjärta.
Jag vet helt ärligt inte exakta anledningarna och kan inte sätta ord på exakt vad det var som gjorde att det ledde till separation, men mycket handlade om mig och hur jag mådde. Jag tappade bort mig själv på vägen och måste hitta tillbaka till mig själv och må bra igen. Jag visste liksom inte hur vi skulle kunna reparera/jobba på vår relation (som i stort sett sattes på paus sen vi fick vårt första barn) om jag själv mådde dåligt och inte var lycklig.
Jag & barnens pappa är bästa vänner och har en väldigt fin familjär relation, vilket vi båda tycker är väldigt viktigt för barnens skull. Vi umgås fortfarande och har öppen kommunikation med varandra. Jag är väldigt tacksam att han och jag fortfarande har en fin relation för det har underlättat separationen så gott det kunnat i en situation som denna.
Det jag tycker är jobbigast med hela separationen är såklart att det är barn inblandat.
Sen att inte ha något ordentligt stöd ifrån min närmsta familj gör inte hela saken lättare heller. Hade ju varit skönt att veta att ens nära och kära stödjer än i vad man än går igenom. Istället känns det som att mina nära&kära ser annorlunda på mig bara för jag har separerat, som att jag har sjunkit i deras ögon. Vilket ger ännu mer ångest och gör att man känner sig liten.
Så nu orkar jag inte skriva mer om det här utan ville få ut det viktigaste.
Till alla er där ute som genomgår en separation eller har gått igenom det, var starka, ta stöd från nära & kära, försök ha en god relation med era ex och se till att må bra!
Tough times don’t last,
Tough people do! ?
Senaste kommentarer